Nu har Andreas hunnit bli 21 månader gammal. Utveckligen går i en rasande fart och jag märker att jag hinner glömma hur det var bara för några månader sedan. Så nu ska jag skriva lite oftare här, för detta blir kul att läsa i framtiden och inte minst när nästamann kommer.

Andreas började på dagis i augusti och det gick väldigt bra. Han älskar att vara där och nu har han börjat med jag-vill-inte-hem när jag hämtar han. Ha,ha inga vilda protester men han ska bara visa mig bollar, bilar och annat kul de har där. Men det som är “störst” nu för tiden är hans prat. Han börjar få bättre utal på orden och det mesta som kommer ut låter som det är på norska, men det är nog lite svenska ord inemellan också. he,he. Men han säger nu “kom” med tydligt k ljud ibörjan var det “hom”. “Få” är också att förstå nu. I början trodde vi att han sa “affa” (smeknamn för farfar) till allt, men det han försökte och säga var “få”. Väldigt effektivt ord, när man kan peka och säga “få” samtidigt. Men även ord som “vann”, “Ha det”, “sitte”, “bort”, “där”, “boll”, “Tyla” (r är fortfarande ett L i Tyras namn), “bil”, “båt” osv. Så sätter han ihopa en del av orden till ex. “mamma sitte her”, “Hva er det”. Mr kommandant kallar jag han för. :-) Världens sötaste kommandant. :-)

Men igår hände det något kul . Jag höll på att laga middag och han kommer med bestämda steg ut på köket där han då ser på mig och säger “mat”. Så går han förbi mig till skåpet där vi har tallrikar, öppnar den och tar ut en av sina plasttallrikar och säger igen “mat”. Jag bara gapade och måtte kväva ett högt skratt, det var bara så härlig situation. Gott att kunna förmedla att man är hungrig. :-)

Andreas och Petter julaftons förmiddag.

Andreas klar för att fira jul hos farmor och farfar.